En riktig företagare? En illustration av Bob Doles presidentkampanj signerad Steve Brodner.

Det var en ganska fin och solig eftermiddag någon gång i november. Jag satt och fikade med en bekant som titulerar sig något så exotiskt som företagsrådgivare. Någonstans mellan bullen och kaffet undslapp han sig en stor suck och konstaterade att många kulturutövare som han möter inte förstår vikten av entreprenörskap och företagande.

Det är, enligt honom, omöjligt att få dem att inse nyttan av en affärsplan eller en konkurrentanalys. Det är lätt att avfärda det som en fördom i stil med att konstnärer inte kan räkna. Men mina erfarenheter pekar åt samma håll. Kulturutövare är ett släkte som ofta har förmånen att arbeta med någonting de brinner för. Företagsekonomi och affärsidéer får någon annan syssla med. Det handlar sällan om att förmågan saknas. Utan snarare om att intresset inte finns. Jag menar, hur roligt är det att knåpa ihop en marknadsanalys utifrån någon av Almis färdiga mallar? Inte alls faktiskt.

Men det går inte att komma undan. För många, i synnerhet frilansare, är det en del av verkligheten. Pengarna måste in på kontot och det räcker tyvärr sällan att vara en fena på att göra fina saker. Att tänka på sig själv som ett företag gör det lättare att värdera sitt arbete och sin skicklighet. Visst är det ett privilegium att få ägna sig åt det man älskar, men det ska ge mat på bordet.

I intervjun med illustratören Steve Brodner i CAP&Design nummer 1 2012 delar han med sig av ett tänkvärt resonemang: att konstnärens egen röst ofta tystas ner i takt med rationaliseringar och nedskärningar. Visserligen talar han om tidningsbranschen, men ändå, kreatörens eget budskap befinner sig de facto ofta i strykklass.

Så, min poäng är väl egentligen att alla kulturutövare måste inse sitt eget värde och inte vara rädda för att se sig själva som företagare – det är först då de får tyngd nog att slåss för det de själva tror på.