Serier - en tidlös estetik

Googla den finske illustratören Rami Niemi och du får säkerligen upp hans porträtt av Ryan Adams. Den amerikanske musikern illustreras i profil mot svart bakgrund. Det är dovt, enkelt och aktuellt.

Bland sökresultaten får du kanske också upp Ramis tolkningar av klassiska seriefigurer. Katten Gustafs lasagne är långt borta, i stället röker han en cigarett med fulltatuerade armar. Traditionell serieestetik möter en nypa vinylskivor, skitig hårdrock och ironi.

Över Skype förklarar Rami Niemi att han har byggt upp ett altare bredvid datorn inför intervjun. Där har han samlat saker som inspirerar honom, i fall att han skulle få svårt att svara på frågor om sitt arbete. På altaret finns Guns N’ Roses skiva Appetite for Destruction, boken Lords of Chaos, seriemagasinet Hate och strippar av tecknaren Johnny Ryan.

– Jag vill inte låta banal, men jag tror att det finns mycket inspiration att hämta i gamla hederliga subkulturer, konstaterar han.

En av de största inspirationskällorna till Rami Niemis stil är just seriemagasinet Hate. Där berättar Peter Bagge historien om Buddy Bradley, en slacker som rör sig längs gatorna i Seattle och New Jersey.

– Buddy Bradley var en ganska nihilistisk typ, och på något sätt talade serien till mig när jag var yngre. Det handlar både om stilen och om skuggningen, men också om att det var ett bra manuskript, förklarar han.


Rami Niemis illustration för kultur­magasinet Image i samband med en artikel om modernt sjöröveri.

Rami Niemi gick ut från Konstindustriella högskolan i Helsingfors 2002. Efter tre år i Paris som grafisk designer kom han tillbaka till den finska huvudstaden. Där arbetade han under en period med kommunikationsbyrån Vänskap. Men sedan två år tillbaka försörjer han sig som frilansande illustratör, och hans namn syns i både magasin, tidningar och reklam.

– När jag illustrerar arbetar jag med många olika stilar. Men de här svartvita grejerna, det lite mer serieliknande, jag inspireras av dem, säger han.

I sina illustrationer tar han med den traditionella stilen in i samtiden. Moderna referenser får ta plats, som till exempel Gustafs tatueringar och tajta jeans.



Ett personligt projekt. Porträtt inspirerade av den nya vågen av amerikansk metal.



Illustrationer som utgår från stereotyper om finlandssvenskarna, i samband med en artikel i magasinet Image som ifrågasätter deras ställning i Finland.



Illustration för Ok-Do tankesmedja/blogg/nätmagasin. Om hur man gör en tankesmedja i tio steg.

– Jag tror att seriestilen är familjär och att det är många som uppskattar den. Men jag tycker också att det är intressant att samtidigt illustrera det som händer nu, det som är trendigt, förklarar han.

Trots att illustrationerna är fulla av detaljer blir enkelhet svaret på frågan om fördelen med en estetik influerad av serietidningar.

– Det jag gör är inte så uttänkt, det finns ingen analys bakom. Jag vill att det ska vara uttrycksfullt utan att man behöver skicka med en pressrelease. Och det är nog meningen att stilen ska vara ganska enkel.
 
– Jag tycker om idén att estetiken är tidlös och att jag skulle kunna göra det här under resten av mitt liv, utan att det förlorar sin dragningskraft.



Nina Beckmann är gästlärare och projektledare för mastersstudenterna på Konstfacks institution för grafisk design och illustration. Hon driver galleriet Wonderwall och är projektledare för tävlingen Kolla!. Det här läsåret är hon dock ledig från Kolla!-uppdraget.

Har du sett en trend när det gäller serieinspirerad estetik?

– Kanske inte någon direkt trend, men det är någonting som alltid kommer tillbaka. Det är nog kopplat till att människor hela tiden läser gamla och nya serier. Fantomen och Modesty Blaise lever vidare.

Varför fortsätter estetiken att komma tillbaka, tror du?

– Jag tror att den är tacksam just för att så många känner igen den och att de flesta är bekanta med referenserna. Hos gemene man är det många som förstår och känner igen den typen av estetik.

Vad kan du se för fördelar med att använda stilen rent uttrycksmässigt?

– Det finns en tydlighet i den, och det är väldigt lätt att nå fram med det visuella språket. Dessutom sticker den ut, eftersom det inte görs så ofta. Jag tror också att den appellerar till en bred publik.

Vad ser du för nackdelar med stilen?

– Det som kan vara problematiskt är att alla har ett band till den, vilket gör att det direkt känns som en serie. Det känns inte alltid så innovativt heller. Nu har till exempel Melody Club gjort en serieinspirerad video, då måste det gå lite tid innan något annat svenskt band gör samma sak, annars kan det lätt kännas gjort. Men igenkänning och gemensamma referenser är alltid kittlande.



En seriestripp av Peter Bagge, som bland annat tecknade seriemagasinet Hate (Fantagraphics Books).

På ett av borden i Wreck Creative Studios lokal i Stockholm ligger en handfull serietidningar. Bland annat två nummer av Vicky från 1958. Prislappen informerar om att de då gick loss på 60 öre styck.
Nu är exemplaren rejält tummade. De har tjänat som inspiration för musikvideon till det svenska bandet Melody Clubs singel The Only Ones.

– Sony ringde oss två veckor innan videon skulle vara klar, förklarar Peder Bergstrand.

– Och ytterligare nästan en vecka hade gått när Kristofer kom med idén om att vi borde göra videon i samma stil som deras skivomslag, tillägger Daniel Söllscher och skrattar.

Kristofer är i det här fallet Kristofer Östergren, sångaren i Melody Club. Det är han som ligger bakom den serieinspirerade estetiken till bandets skiva Goodbye To Romance.

Med ambitionen att få videon att likna Kristofers illustrationer ställde gänget på Wreck Creative Studios in siktet på Technicolor, 1950-tal och romantiska serier.

– Det är en tacksam typ av estetik eftersom den har så mycket uttryck, reflekterar Daniel innan Peder tillägger:

– Även om man skulle förminska formatet till frimärkesstorlek är det fortfarande tydligt. Människor sitter inte framför MTV längre utan kollar på musikvideor via Youtube, och då måste uttrycket vara väldigt direkt.
Grunden till det visuella hittade de bland copyright-befriade serier som eldsjälar har lagt ut på internet. Gamla strippar modifierades för att passa in i videons olika scener.



Ett nummer av Vicky får agera modell när de pekar på element som är kännetecknande för serietidningar – de element som är nödvändiga att få till för att skapa rätt känsla. Stora rubriker och figurer mot färgplattor, grönt signalerar natur och blått himmel. Det är svarta konturer och enfärgade fält.

Men enkelheten i sig är svår att skapa. 1950-talets begränsningar inom tryckteknik existerar inte längre.

– Till exempel är typografin väldigt tydlig och den har ofta en stark skugga. Det går inte att få till känslan med nya, moderna typsnitt, förklarar Peder.

På frågan om de har märkt av en trend när det kommer till användandet av serieestetik utbryter en diskussion. Några tycker sig se en växande trend och nämner filmerna 300 och Sin City. Andra ser det som att det är någonting som hela tiden kommer och går. På frågan om vad som är fördelen med att använda sig av serieestetik, är svaret enkelt:

– Det blir inte tydligare än så, säger Yulian Sanchez Ojanen.

---

• Steg för steg: Så gjordes Melody Club-videon