När CAP&Design stegar in på Atmos kontor på Götgatan i Stockholm är stämningen minst sagt uppsluppen. 2009 är ett bra år för produktionsbolaget. Erik Gandinis Videocracy har redan etablerat sig som en av årets internationellt mest hyllade dokumentärfilmer, men i dag flockas Atmofolket kring Dagens Nyheters kulturdel där en annan av bolagets filmer uppmärksammas. Det är den lika kontroversiella som kultförklarade, amerikanske skådespelaren och regissören Vincent Gallo som lägger ut texten om sin medverkan i regissören Tarik Salehs animerade långfilm Metropia.
»Om jag ska vara ärlig så läste jag inte ens manuset före inspelningen. Men röstskådespeleri i tre dagar lät som en enkel match. Jag tänkte bara att jag skulle ta den här svenska snubbens pengar, men de var så snälla och som den idiot jag är blev jag verkligen engagerad när vi väl började spela in«, säger Vincent Gallo i intervjun som gjorts på festivalen i Venedig som Tarik Saleh och filmens art director Martin Hultman just har kommit hem ifrån.
Vi sätter oss i Tariks arbetsrum och tittar på ett par klipp ur filmen.
I trailern mässar en baryton om ett samhälle där oljan håller på att sina och alla Europas tunnelbanenät har knutits samman och ägs av det gigantiska företaget Trexx.
På filmfestivalen i Venedig tilldelades Metropia The Future Film Digital Award »för användning av kommersiella programvaror, överkomliga för alla, i perfekt harmoni med berättelsen och det som besjälar«. Bland de filmer som har fått priset tidigare finns såväl The Sky Crawlers av Mamoru Oshii, Redacted av Brian De Palma, Inland Empire av David Lynch och Corpse Bride av Tim Burton.
– Det är en flört med Hollywoodsättet att göra film på, men egentligen är det en väldigt europeisk film, säger Tarik innan han beskriver sin film som dysfunktionell.
– Det är nästan som att man tänker sig att Fassbinder skulle ha fått göra en Pirates of the Caribbean, säger han, med en referens till den tyske filmregissören.
Visst är Metropia en riktig feel bad-film. Huvudpersonen Roger lever fram sina dagar i en grådaskig och förfallen stockholmsförort som han lämnar varje dag för att ta sig till sitt lika grådaskiga arbete som telefonförsäljare. Hela tiden förföljs han av en röst som talar i hans huvud, en röst som visar sig ha skrämmande mycket att göra med schamporeklamen i tunnelbanan, med sin slogan »Listen to your inner voice.«
Parallellerna till tankekontrollen i George Orwells roman 1984 är tydliga, men med den skillnaden att kontrollen inte utövas av en totalitär stat utan av ett företagsimperium som styr såväl medierna som tunnelbanan och schampomärket Dangst.
Animationen i Metropia bygger på ett slags förfinad kollageteknik som filmens art director Martin Hultman började utveckla långt innan de började arbeta med filmen för drygt sex år sedan.
Men för att förstå såväl motiven som tekniken bakom Metropia får vi backa bandet tio år. Efter att 90-talets kanske mest nyskapande samhällsprogram, Elbyl, hade lagts ner av Sveriges television arbetade Tarik Saleh med ett tidningsprojekt i Egypten, Alive. Tidningen kom så småningom att ges ut i en svensk tappning under namnet »Atlas – en samhällsengagerad kampsportstidning«.
När vi tittar igenom Martins (bilden) portfolio råkar jag fälla en kommentar om att han »drar« i ansiktena i Photoshop, men blir snabbt tillrättavisad.
– Jag hatar det. När folk drar i texturer är det värsta jag vet. Man bygger i stället med massor av delar. Om du vill ha en högre panna flyttar du pixlar i stället för att dra i dem, instruerar han. (Foto: Johanna Hanno)
1999 läste Martin Hultman tidningsdesign på Berghs och kontaktade Tarik Saleh, ovetandes om att Atlas var en tidning »i fritt fall«.
– Dagens Nyheter skulle ge ut tidningen från början. Så blev det bråk mellan chefredaktören och kulturchefen, och i den soppan kände de att de absolut inte kunde satsa på något nytt konstigt projekt. Det var en jävla tur så här i efterhand, för att det höll på att bli en sådan här Gringotidning, ett duktighetsprojekt, säger Tarik, med en känga till en mer sentida tidning med ambitionen att ägna sig åt samhällsjournalistik med andra vinklar än de gängse.
– Jag hade väldigt lite energi kvar, men när Martin kontaktade mig fick jag en massa ny energi, för jag kände att vi hade en gemensam syn på design, att man vill berätta saker snarare än att man vill hålla på och stajla, säger Tarik, som har en bakgrund som grafisk designer och själv hade formgett Alive och det första numret av Atlas.
Martin Hultman och Tarik Saleh (bilden) började arbeta tillsammans på tidningen Atlas för tio år sedan. Nu har de gjort en nyskapande film ihop. (Foto: Johanna Hanno)
– Jag hade en massa riktigt bra idéer men jag genomförde dem aldrig till 100 procent, enligt mig själv. Men vad Martin gjorde var inte bara att han genomförde dem utan han gick lite för långt, säger han och vänder sig till Martin Hultman:
– Du såg humorn och du förstod idén. Det var där vi hittade någon sorts gemensam nyckel, säger Tarik, och sammanfattar sin samarbetsfilosofi.
– Det är ingen idé att jobba med någon om den personen inte är beredd att gå längre än man själv är beredd att gå. Som regissör känner jag mig oerhört privilegierad. Jag jobbar med en liten kärngrupp människor som jag litar på till 100 procent, säger Tarik Saleh, och beskriver hur filmen vuxit fram genom ett ständigt bollande av idéer, i en process där själva designen har haft en avgörande roll.
– »Situationen är att det här och det här har hänt. Kan du formge den scenen och karaktärerna?« Sedan kommer scenen tillbaka och då har någonting lagts till. Då förändras plötsligt historien också, säger Tarik Saleh, som beskriver sig själv som känslomässigt hämmad.
– Jag tror att det är ett vanligt drag hos regissörer att man har en känslomässig begränsning som gör att man intellektualiserar. Men du letar hela tiden efter en verklig känsla. Då gäller det att du är omgiven av människor som hjälper dig att bygga illusionen av att det är på riktigt och som är beredda att faktiskt ta det här på större allvar än du själv.
Ansiktena i Metropia består av upp till 80 lager som animeras i Adobe After Effects.
En person som också bör nämnas i det här sammanhanget är Fredrik Edin som var med i Atlas-redaktionen och även är en av Metropias manusförfattare och idégivare.
Han var även inblandad i nästa hållplats på vägen från Atlas till Metropia, nämligen SVT:s kulturprogram Kobra där Tarik Saleh hade gjort några satiriska animerade kortfilmer efter Atlasperioden. Samtidigt hade Martin Hultman börjat experimentera med fotokollage. När Tarik såg montageexperimenten fastande han direkt.
– Jag såg dem och tänkte att de hängde ihop med en hel tradition, med Christer Themptander, Lena Svedberg och hela gänget kring tidningen Puss. Det är konstnärer som jag är uppvuxen med och som träffar rakt in, säger Tarik Saleh, och pekar mot bröstet.
– Jag gav Martin ett skelett till en film och genast blev det ett jättestort kliv. För mig gav det någonting tillbaka. Det är skitkul att göra allt själv. Men det är magiskt när något blir större än en själv, när du sätter i gång någonting. Jag föreställer mig dem som startar kravaller, att det är otroligt skönt. Du kastar en sten genom en ruta. Sedan är det tusentals människor som bara är i gång. Så står du bara där och ser kaoset. Det är lite den känslan. Du sätter i gång någonting och det blir väldigt verkligt plötsligt. Det ledde till att vi gjorde ganska många sådana kortfilmer, säger Tarik Saleh.
– Efter Atlas började jag verkligen komma i gång med illustration och hitta någonting som jag tyckte var intressant, ett bildspråk och eget uttryck. Parallellt kom After Effects in i bilden. Samtidigt hade Tarik börjat göra de här filmerna för Kobra och jag blev delaktig i det. Vi hade inte råd med fotograf och hade inte tid att fota själva. Så vi hade bara internet och de bilder som man kunde tillgå där att bygga med. Det låg till grunden för den stil som filmen har, berättar Martin Hultman, och förklarar att de numera arbetar med egna bilder.
Scener från Metropia.
Miljöerna till Metropia har fotograferats av modefotografen Sesse Lind. Medan miljöbilderna har tagits i Berlin, Paris, Köpenhamn och Stockholm, är grunderna till karaktärerna människor som har hittats i Stockholmstrakten. Förlagan till huvudpersonen Roger arbetar till exempel som kock på en lunchrestaurang som ligger i närheten av Atmos kontor på Södermalm.
Att filmen är gjord i After Effects och 2d gör att karaktärerna inte kan röra sig hur som helst. De flesta ansikten är till exempel bara fotograferade rakt framifrån och i profil. Men genom att ansiktena är uppdelade i uppemot 80 lager går det ändå att ge en illusion av att ansiktet vrider sig tack vare filmens animationsteknik, som har utvecklats tillsammans med animatören Isak Gjertsen.
Frågan är varför de inte valde att arbeta i 3d.
– Det har aldrig varit frågan om att göra Metropia i 3d, inte för mig i varje fall. Där har jag varit stenhård och det är jag jätteglad för i dag. Det är som att fråga Roy Andersson varför inte han gör sina kulisser i 3d, säger Martin Hultman, och förklarar att det har med filmens estetik att göra.
– Jag har fortfarande inte sett en enda 3d-animerad film där människor ser ut att ha riktig hud, eller ser ut som människor heller för den delen. Under resans gång har många tyckt att det är vansinne att arbeta på det här sättet och försökt att övertala oss att övergå till 3d. Några har till och med fått i uppdrag att mot motbevisa oss men utan att lyckas, berättar Martin.
Som filmens art director var det viktigt för Martin Hultman att Metropia skulle vara »extremt visuell, detaljrik och väl texturerad«.
– Filmen ska upplevas lika konstigt verklig som en dröm gör, säger Martin, och förklarar att han gillar många av begränsningar med 2d.
– Att du inte kan vrida ett ansikte hur som helst gör att det blir ett annat uttryck. Men det är någonting vi gillar. Det är mer fasta kameror. Kameran åker inte runt och människor snurrar inte runt i den här filmen. En annan film kanske behöver andra möjligheter. Men här var det viktigare med texturer och att man känner mer. Metropia är mycket mer byggd på stämningar.
När arbetet med Metropia drog i gång dök nya utmaningar upp, i form av en avsevärt större arbetsgrupp, där det är omöjligt att alla inblandade kreatörer har samma syn på projektet.
– Det är en del av utmaningen med långfilmen. Du kan inte bara kasta ut en idé och få något tillbaka. Du måste vara närvarande på ett helt annat sätt. Metropia är en film som har kostat 34 miljoner. Det är ingenting i internationella mått. Det är en lågbudgetfilm. Men i Sverige är det enorma pengar för att göra en film, säger Tarik Saleh.
– Nu hade plötsligt Martin en hel grupp människor som jobbade för honom. Vi var tvungna att formulera vad de här bilderna är för någonting. Vad exakt är det som gör dem unika? fortsätter han.
Ett tag var det som om karaktärerna kom från olika planeter beroende på vilken designer som hade formgett dem. Plötsligt insåg Tarik och Martin att de mitt under produktionen var tvungna att reda ut varför det egna teamet missuppfattade vad de ville göra.
– Vi fick hitta på ett gemensamt »Metropiaspråk« för att beskriva vad vi gillade och inte gillade. Till exempel pratade vi om »trollskogsestetik« som något negativt, den sortens »glow« som används mycket i fantasyfilm, som vi får kväljningar av. Att någon har »trashat« något var däremot ofta menat som en komplimang. Många skulle säkert se det som ett tvärtomspråk, säger Tarik.
– Det var skönt att vi två var helt överens. Jag vet att Martin är ännu mer kritisk än jag. När jag godkänner någonting kommer han fortfarande att ha synpunkter på det, konstaterar han, och återkommer till sin samarbetsfilosofi.
– Jag vill alltid jobba med människor som är mer kritiska än vad jag är, som ifrågasätter det så hårt att jag är tvungen att säga »good enough«. Även om det är obehagligt så är det skönare än att jobba med någon som säger »äh« när man själv ser någonting som inte är bra.
Vid sidan av den svenska politiska 70-talskonsten och klassiska dystopier finns ytterligare en central referens i Metropia, nämligen det förorts- och stadslandskap som både Tarik Saleh och Martin Hultman har vuxit upp i, inte minst genom sin gemensamma bakgrund som graffitimålare. Det är inte för inte som det är tunnelbanebolaget som är hjärtat i det övervakningssamhälle som skildras, och i den cykelscen som inleder filmen frammanas en känsla som var och en som har vuxit upp i ett förortslandskap känner igen.
– Filmen är ju också på något sätt en gåva till en själv, fast för sent, säger Tarik Saleh.
– Jag hade älskat den här filmen nu också om jag inte hade jobbat med den. Men framför allt om jag hade sett filmen som 16–17-åring hade jag tyckt att den talade direkt till mig, för den beskriver skönheten som vi har sett i våra uppväxtmiljöer. Folk beskriver de här miljonprojekten och innerstan som fula, som någonting man ska åtgärda och fixa. Jag förstår det intellektuellt, men känslomässigt har jag en enorm kärlek till de här platserna, för att de är ändå våra platser som vi har vuxit upp i, och målat i. Det är som att komma hem, på ett paradoxalt sätt, säger Tarik, innan vi fördjupar oss vidare i hur filmens estetik har vuxit fram.
– En av de stora grejerna är att det är en pseudo-3d-värld. Pseudo-3d är ett begrepp som föddes med de tidigaste dataspelen där man körde bil. Egentligen är det tvådimensionellt, men man bygger en illusion av 3d. Det är samma grej i Metropia. Det är en väldigt platt värld, där djupet är byggt i bilden.
Med hjälp av mjällschampot Dangst övervakas konsumenterna i Metropia via håret.
Tarik Saleh förklarar att pseudo-3d bygger på en optisk felaktighet, där karaktärerna är som om de vore filmade med teleobjektiv, medan bakgrunderna är gjorda nästan som om de vore i vidvinkel.
– Och jag älskar det! utropar Tarik entusiastiskt och påpekar att liknande perspektivdistorsion finns hos de 60- och 70-talskonstnärer som Metropia har inspirerats av, som i sin tur har inspirerats av renässansmåleriets perspektivexperiment.
En annan detalj i Metropia är att karaktärerna inte bara har ljus som faller på dem, utan att ljuset även är inbyggt i själva karaktärerna.
– Det är som att de har en lampa inne i huvudet, förklarar Tarik Saleh.
Samtidigt som Metropia har inspirerats visuellt av politisk konst så finns det, som i alla dystopier, en god portion samhällskritik i berättelsen om telefonförsäljaren Rogers kamp mot filmens företagsstyrda kontrollsamhälle. Filmens shamporeklams Listen to your inner voice-tagline tangerar inte bara varumärkessamhällets version av individualism, utan visar sig också vara nyckeln till filmens tema om hur företagen vill styra våra tankar.
I den presstext som Tarik Saleh skrev inför filmfestivalen i Venedig resonerar han om reklambranschens lustfyllda ambition att hjälpa varumärken att tränga in i våra sinnen.
– Både jag och Martin har jobbat inom reklambranschen. Varje gång har jag lämnat den i affekt. Jag har fått riktiga problem, säger Tarik Saleh, och drar en lång historia om hur han senast hoppade av ett reklamfilmsprojekt som ingick i en kampanj mot narkotika.
– När jag var ung kunde jag bli väldigt inspirerad av alla resurser och begåvade människor som jobbar med reklam. Men med åren känner jag mer och mer att de horar ut saker. Man hör en grym reggaelåt i en reklamfilm, sedan kan man inte lyssna på reggae längre för att man associerar det med ett bredband. Du tittar på någon skitbra animation och plötsligt associerar du animation till en glass på McDonalds. Det är otroligt störande att de här bolagen på något sätt monopoliserar konstnärliga uttryck, säger han.
Tarik Saleh förklarar hur Metropia kan ses som en reaktion på just detta.
– I dag är företagen ute efter människors själar. Det är där kriget står. Tidigare var det kyrkan. Det var kungar. Du skulle dö för ditt land eller du skulle dö för gud. Nu vill de att du ska välja: Är du en Burger King- eller McDonaldsmänniska? Är du en Nike- eller en Adidas-människa? Hela den idén om att din själ ska monopoliseras är central i Metropia, säger han och fortsätter:
– Jag tror att om man som konstnär har fått en gåva att uttrycka någonting så ska man försöka inspirera människor att slå tillbaka mot folk som vill exploatera dem, säger Tarik Saleh, och berättar om en spelsajt där en 19-årig kille som varit på en testvisning av filmen jämför Metropia med den tyska filmen De andras liv från 2006, som skildrar Stasis enorma övervakningssystem under DDR-tiden.
– Han skriver att den påminner om De andras liv, bara det att det handlar om nu och om företag och om hur de letar sig in i våra liv. Det är den finaste recensionen hittills av Metropia, säger Tarik Saleh, och tillägger:
– Då har han fattat en av avsikterna bakom filmen.
Innan vi skiljs tittar vi på några av de kortfilmer som Tarik Saleh, Martin Hultman och Fredrik Edin gjorde för SVT för nästan tio år sedan.. Plötsligt finns det där, en föraning av Metropias tema om tankekontroll. »Eftersom alla numera har en polis i hjärnan behövs inte rättssamhället längre«, hörs Mikael Persbrandt läsa över animerade människor som åker nerför rulltrappan framför tunnelbanans reklamskyltar i en film med namnet Rättssamhället.
– Det är, som jag ser det, den kortfilm som ligger till grund för Metropia, säger Martin Hultman, själva idén om att göra en längre film om paranoia och som utspelar sig i tunnelbanan föddes i och med den.
»Om jag ska vara ärlig så läste jag inte ens manuset före inspelningen. Men röstskådespeleri i tre dagar lät som en enkel match. Jag tänkte bara att jag skulle ta den här svenska snubbens pengar, men de var så snälla och som den idiot jag är blev jag verkligen engagerad när vi väl började spela in«, säger Vincent Gallo i intervjun som gjorts på festivalen i Venedig som Tarik Saleh och filmens art director Martin Hultman just har kommit hem ifrån.
Vi sätter oss i Tariks arbetsrum och tittar på ett par klipp ur filmen.
I trailern mässar en baryton om ett samhälle där oljan håller på att sina och alla Europas tunnelbanenät har knutits samman och ägs av det gigantiska företaget Trexx.
På filmfestivalen i Venedig tilldelades Metropia The Future Film Digital Award »för användning av kommersiella programvaror, överkomliga för alla, i perfekt harmoni med berättelsen och det som besjälar«. Bland de filmer som har fått priset tidigare finns såväl The Sky Crawlers av Mamoru Oshii, Redacted av Brian De Palma, Inland Empire av David Lynch och Corpse Bride av Tim Burton.
– Det är en flört med Hollywoodsättet att göra film på, men egentligen är det en väldigt europeisk film, säger Tarik innan han beskriver sin film som dysfunktionell.
– Det är nästan som att man tänker sig att Fassbinder skulle ha fått göra en Pirates of the Caribbean, säger han, med en referens till den tyske filmregissören.
Visst är Metropia en riktig feel bad-film. Huvudpersonen Roger lever fram sina dagar i en grådaskig och förfallen stockholmsförort som han lämnar varje dag för att ta sig till sitt lika grådaskiga arbete som telefonförsäljare. Hela tiden förföljs han av en röst som talar i hans huvud, en röst som visar sig ha skrämmande mycket att göra med schamporeklamen i tunnelbanan, med sin slogan »Listen to your inner voice.«
Parallellerna till tankekontrollen i George Orwells roman 1984 är tydliga, men med den skillnaden att kontrollen inte utövas av en totalitär stat utan av ett företagsimperium som styr såväl medierna som tunnelbanan och schampomärket Dangst.
Animationen i Metropia bygger på ett slags förfinad kollageteknik som filmens art director Martin Hultman började utveckla långt innan de började arbeta med filmen för drygt sex år sedan.
Men för att förstå såväl motiven som tekniken bakom Metropia får vi backa bandet tio år. Efter att 90-talets kanske mest nyskapande samhällsprogram, Elbyl, hade lagts ner av Sveriges television arbetade Tarik Saleh med ett tidningsprojekt i Egypten, Alive. Tidningen kom så småningom att ges ut i en svensk tappning under namnet »Atlas – en samhällsengagerad kampsportstidning«.
När vi tittar igenom Martins (bilden) portfolio råkar jag fälla en kommentar om att han »drar« i ansiktena i Photoshop, men blir snabbt tillrättavisad.
– Jag hatar det. När folk drar i texturer är det värsta jag vet. Man bygger i stället med massor av delar. Om du vill ha en högre panna flyttar du pixlar i stället för att dra i dem, instruerar han. (Foto: Johanna Hanno)
1999 läste Martin Hultman tidningsdesign på Berghs och kontaktade Tarik Saleh, ovetandes om att Atlas var en tidning »i fritt fall«.
– Dagens Nyheter skulle ge ut tidningen från början. Så blev det bråk mellan chefredaktören och kulturchefen, och i den soppan kände de att de absolut inte kunde satsa på något nytt konstigt projekt. Det var en jävla tur så här i efterhand, för att det höll på att bli en sådan här Gringotidning, ett duktighetsprojekt, säger Tarik, med en känga till en mer sentida tidning med ambitionen att ägna sig åt samhällsjournalistik med andra vinklar än de gängse.
– Jag hade väldigt lite energi kvar, men när Martin kontaktade mig fick jag en massa ny energi, för jag kände att vi hade en gemensam syn på design, att man vill berätta saker snarare än att man vill hålla på och stajla, säger Tarik, som har en bakgrund som grafisk designer och själv hade formgett Alive och det första numret av Atlas.
Martin Hultman och Tarik Saleh (bilden) började arbeta tillsammans på tidningen Atlas för tio år sedan. Nu har de gjort en nyskapande film ihop. (Foto: Johanna Hanno)
– Jag hade en massa riktigt bra idéer men jag genomförde dem aldrig till 100 procent, enligt mig själv. Men vad Martin gjorde var inte bara att han genomförde dem utan han gick lite för långt, säger han och vänder sig till Martin Hultman:
– Du såg humorn och du förstod idén. Det var där vi hittade någon sorts gemensam nyckel, säger Tarik, och sammanfattar sin samarbetsfilosofi.
– Det är ingen idé att jobba med någon om den personen inte är beredd att gå längre än man själv är beredd att gå. Som regissör känner jag mig oerhört privilegierad. Jag jobbar med en liten kärngrupp människor som jag litar på till 100 procent, säger Tarik Saleh, och beskriver hur filmen vuxit fram genom ett ständigt bollande av idéer, i en process där själva designen har haft en avgörande roll.
– »Situationen är att det här och det här har hänt. Kan du formge den scenen och karaktärerna?« Sedan kommer scenen tillbaka och då har någonting lagts till. Då förändras plötsligt historien också, säger Tarik Saleh, som beskriver sig själv som känslomässigt hämmad.
– Jag tror att det är ett vanligt drag hos regissörer att man har en känslomässig begränsning som gör att man intellektualiserar. Men du letar hela tiden efter en verklig känsla. Då gäller det att du är omgiven av människor som hjälper dig att bygga illusionen av att det är på riktigt och som är beredda att faktiskt ta det här på större allvar än du själv.
Ansiktena i Metropia består av upp till 80 lager som animeras i Adobe After Effects.
En person som också bör nämnas i det här sammanhanget är Fredrik Edin som var med i Atlas-redaktionen och även är en av Metropias manusförfattare och idégivare.
Han var även inblandad i nästa hållplats på vägen från Atlas till Metropia, nämligen SVT:s kulturprogram Kobra där Tarik Saleh hade gjort några satiriska animerade kortfilmer efter Atlasperioden. Samtidigt hade Martin Hultman börjat experimentera med fotokollage. När Tarik såg montageexperimenten fastande han direkt.
– Jag såg dem och tänkte att de hängde ihop med en hel tradition, med Christer Themptander, Lena Svedberg och hela gänget kring tidningen Puss. Det är konstnärer som jag är uppvuxen med och som träffar rakt in, säger Tarik Saleh, och pekar mot bröstet.
– Jag gav Martin ett skelett till en film och genast blev det ett jättestort kliv. För mig gav det någonting tillbaka. Det är skitkul att göra allt själv. Men det är magiskt när något blir större än en själv, när du sätter i gång någonting. Jag föreställer mig dem som startar kravaller, att det är otroligt skönt. Du kastar en sten genom en ruta. Sedan är det tusentals människor som bara är i gång. Så står du bara där och ser kaoset. Det är lite den känslan. Du sätter i gång någonting och det blir väldigt verkligt plötsligt. Det ledde till att vi gjorde ganska många sådana kortfilmer, säger Tarik Saleh.
– Efter Atlas började jag verkligen komma i gång med illustration och hitta någonting som jag tyckte var intressant, ett bildspråk och eget uttryck. Parallellt kom After Effects in i bilden. Samtidigt hade Tarik börjat göra de här filmerna för Kobra och jag blev delaktig i det. Vi hade inte råd med fotograf och hade inte tid att fota själva. Så vi hade bara internet och de bilder som man kunde tillgå där att bygga med. Det låg till grunden för den stil som filmen har, berättar Martin Hultman, och förklarar att de numera arbetar med egna bilder.
Scener från Metropia.
Miljöerna till Metropia har fotograferats av modefotografen Sesse Lind. Medan miljöbilderna har tagits i Berlin, Paris, Köpenhamn och Stockholm, är grunderna till karaktärerna människor som har hittats i Stockholmstrakten. Förlagan till huvudpersonen Roger arbetar till exempel som kock på en lunchrestaurang som ligger i närheten av Atmos kontor på Södermalm.
Att filmen är gjord i After Effects och 2d gör att karaktärerna inte kan röra sig hur som helst. De flesta ansikten är till exempel bara fotograferade rakt framifrån och i profil. Men genom att ansiktena är uppdelade i uppemot 80 lager går det ändå att ge en illusion av att ansiktet vrider sig tack vare filmens animationsteknik, som har utvecklats tillsammans med animatören Isak Gjertsen.
Frågan är varför de inte valde att arbeta i 3d.
– Det har aldrig varit frågan om att göra Metropia i 3d, inte för mig i varje fall. Där har jag varit stenhård och det är jag jätteglad för i dag. Det är som att fråga Roy Andersson varför inte han gör sina kulisser i 3d, säger Martin Hultman, och förklarar att det har med filmens estetik att göra.
– Jag har fortfarande inte sett en enda 3d-animerad film där människor ser ut att ha riktig hud, eller ser ut som människor heller för den delen. Under resans gång har många tyckt att det är vansinne att arbeta på det här sättet och försökt att övertala oss att övergå till 3d. Några har till och med fått i uppdrag att mot motbevisa oss men utan att lyckas, berättar Martin.
Som filmens art director var det viktigt för Martin Hultman att Metropia skulle vara »extremt visuell, detaljrik och väl texturerad«.
– Filmen ska upplevas lika konstigt verklig som en dröm gör, säger Martin, och förklarar att han gillar många av begränsningar med 2d.
– Att du inte kan vrida ett ansikte hur som helst gör att det blir ett annat uttryck. Men det är någonting vi gillar. Det är mer fasta kameror. Kameran åker inte runt och människor snurrar inte runt i den här filmen. En annan film kanske behöver andra möjligheter. Men här var det viktigare med texturer och att man känner mer. Metropia är mycket mer byggd på stämningar.
När arbetet med Metropia drog i gång dök nya utmaningar upp, i form av en avsevärt större arbetsgrupp, där det är omöjligt att alla inblandade kreatörer har samma syn på projektet.
– Det är en del av utmaningen med långfilmen. Du kan inte bara kasta ut en idé och få något tillbaka. Du måste vara närvarande på ett helt annat sätt. Metropia är en film som har kostat 34 miljoner. Det är ingenting i internationella mått. Det är en lågbudgetfilm. Men i Sverige är det enorma pengar för att göra en film, säger Tarik Saleh.
– Nu hade plötsligt Martin en hel grupp människor som jobbade för honom. Vi var tvungna att formulera vad de här bilderna är för någonting. Vad exakt är det som gör dem unika? fortsätter han.
Ett tag var det som om karaktärerna kom från olika planeter beroende på vilken designer som hade formgett dem. Plötsligt insåg Tarik och Martin att de mitt under produktionen var tvungna att reda ut varför det egna teamet missuppfattade vad de ville göra.
– Vi fick hitta på ett gemensamt »Metropiaspråk« för att beskriva vad vi gillade och inte gillade. Till exempel pratade vi om »trollskogsestetik« som något negativt, den sortens »glow« som används mycket i fantasyfilm, som vi får kväljningar av. Att någon har »trashat« något var däremot ofta menat som en komplimang. Många skulle säkert se det som ett tvärtomspråk, säger Tarik.
– Det var skönt att vi två var helt överens. Jag vet att Martin är ännu mer kritisk än jag. När jag godkänner någonting kommer han fortfarande att ha synpunkter på det, konstaterar han, och återkommer till sin samarbetsfilosofi.
– Jag vill alltid jobba med människor som är mer kritiska än vad jag är, som ifrågasätter det så hårt att jag är tvungen att säga »good enough«. Även om det är obehagligt så är det skönare än att jobba med någon som säger »äh« när man själv ser någonting som inte är bra.
Vid sidan av den svenska politiska 70-talskonsten och klassiska dystopier finns ytterligare en central referens i Metropia, nämligen det förorts- och stadslandskap som både Tarik Saleh och Martin Hultman har vuxit upp i, inte minst genom sin gemensamma bakgrund som graffitimålare. Det är inte för inte som det är tunnelbanebolaget som är hjärtat i det övervakningssamhälle som skildras, och i den cykelscen som inleder filmen frammanas en känsla som var och en som har vuxit upp i ett förortslandskap känner igen.
– Filmen är ju också på något sätt en gåva till en själv, fast för sent, säger Tarik Saleh.
– Jag hade älskat den här filmen nu också om jag inte hade jobbat med den. Men framför allt om jag hade sett filmen som 16–17-åring hade jag tyckt att den talade direkt till mig, för den beskriver skönheten som vi har sett i våra uppväxtmiljöer. Folk beskriver de här miljonprojekten och innerstan som fula, som någonting man ska åtgärda och fixa. Jag förstår det intellektuellt, men känslomässigt har jag en enorm kärlek till de här platserna, för att de är ändå våra platser som vi har vuxit upp i, och målat i. Det är som att komma hem, på ett paradoxalt sätt, säger Tarik, innan vi fördjupar oss vidare i hur filmens estetik har vuxit fram.
– En av de stora grejerna är att det är en pseudo-3d-värld. Pseudo-3d är ett begrepp som föddes med de tidigaste dataspelen där man körde bil. Egentligen är det tvådimensionellt, men man bygger en illusion av 3d. Det är samma grej i Metropia. Det är en väldigt platt värld, där djupet är byggt i bilden.
Med hjälp av mjällschampot Dangst övervakas konsumenterna i Metropia via håret.
Tarik Saleh förklarar att pseudo-3d bygger på en optisk felaktighet, där karaktärerna är som om de vore filmade med teleobjektiv, medan bakgrunderna är gjorda nästan som om de vore i vidvinkel.
– Och jag älskar det! utropar Tarik entusiastiskt och påpekar att liknande perspektivdistorsion finns hos de 60- och 70-talskonstnärer som Metropia har inspirerats av, som i sin tur har inspirerats av renässansmåleriets perspektivexperiment.
En annan detalj i Metropia är att karaktärerna inte bara har ljus som faller på dem, utan att ljuset även är inbyggt i själva karaktärerna.
– Det är som att de har en lampa inne i huvudet, förklarar Tarik Saleh.
Samtidigt som Metropia har inspirerats visuellt av politisk konst så finns det, som i alla dystopier, en god portion samhällskritik i berättelsen om telefonförsäljaren Rogers kamp mot filmens företagsstyrda kontrollsamhälle. Filmens shamporeklams Listen to your inner voice-tagline tangerar inte bara varumärkessamhällets version av individualism, utan visar sig också vara nyckeln till filmens tema om hur företagen vill styra våra tankar.
I den presstext som Tarik Saleh skrev inför filmfestivalen i Venedig resonerar han om reklambranschens lustfyllda ambition att hjälpa varumärken att tränga in i våra sinnen.
– Både jag och Martin har jobbat inom reklambranschen. Varje gång har jag lämnat den i affekt. Jag har fått riktiga problem, säger Tarik Saleh, och drar en lång historia om hur han senast hoppade av ett reklamfilmsprojekt som ingick i en kampanj mot narkotika.
– När jag var ung kunde jag bli väldigt inspirerad av alla resurser och begåvade människor som jobbar med reklam. Men med åren känner jag mer och mer att de horar ut saker. Man hör en grym reggaelåt i en reklamfilm, sedan kan man inte lyssna på reggae längre för att man associerar det med ett bredband. Du tittar på någon skitbra animation och plötsligt associerar du animation till en glass på McDonalds. Det är otroligt störande att de här bolagen på något sätt monopoliserar konstnärliga uttryck, säger han.
Tarik Saleh förklarar hur Metropia kan ses som en reaktion på just detta.
– I dag är företagen ute efter människors själar. Det är där kriget står. Tidigare var det kyrkan. Det var kungar. Du skulle dö för ditt land eller du skulle dö för gud. Nu vill de att du ska välja: Är du en Burger King- eller McDonaldsmänniska? Är du en Nike- eller en Adidas-människa? Hela den idén om att din själ ska monopoliseras är central i Metropia, säger han och fortsätter:
– Jag tror att om man som konstnär har fått en gåva att uttrycka någonting så ska man försöka inspirera människor att slå tillbaka mot folk som vill exploatera dem, säger Tarik Saleh, och berättar om en spelsajt där en 19-årig kille som varit på en testvisning av filmen jämför Metropia med den tyska filmen De andras liv från 2006, som skildrar Stasis enorma övervakningssystem under DDR-tiden.
– Han skriver att den påminner om De andras liv, bara det att det handlar om nu och om företag och om hur de letar sig in i våra liv. Det är den finaste recensionen hittills av Metropia, säger Tarik Saleh, och tillägger:
– Då har han fattat en av avsikterna bakom filmen.
Innan vi skiljs tittar vi på några av de kortfilmer som Tarik Saleh, Martin Hultman och Fredrik Edin gjorde för SVT för nästan tio år sedan.. Plötsligt finns det där, en föraning av Metropias tema om tankekontroll. »Eftersom alla numera har en polis i hjärnan behövs inte rättssamhället längre«, hörs Mikael Persbrandt läsa över animerade människor som åker nerför rulltrappan framför tunnelbanans reklamskyltar i en film med namnet Rättssamhället.
– Det är, som jag ser det, den kortfilm som ligger till grund för Metropia, säger Martin Hultman, själva idén om att göra en längre film om paranoia och som utspelar sig i tunnelbanan föddes i och med den.
Av
