Artikeln har tidigare publicerats i CAP&Design #7/2007.

Den goda typografin har alltid gäckats av teknikutvecklingen och behandlats styvmoderligt av ingenjörerna. När handsättningen hade bemästrats till fullo uppfanns sättmaskinerna vars funktionalitet gick stick i stäv med vissa av handsättningens grundläggande principer. När väl sättmaskinerna hade tämjts så var det dags för fotosatsen. Fototekniken i sig var inte ett hinder för god typografi, men eftersom leverantörerna av ekonomiska skäl (eller av ren okunnighet) valde den enklaste och billigaste vägen när de konverterade de gamla fonterna till den nya tekniken gick mycket förlorat – bland annat optiska skärningar och grundläggande typografiska finesser som gemena siffror och kapitäler.

In på scenen träder så persondatorerna. Datorernas utveckling är en enda lång lista med typografiska misstag där Arial och Comic Sans representerar den absoluta bottennivån. Inte ens den klassiska postscriptsamlingen verkar ha komponerats av en kunnig typograf (alltså – Avant Garde … ?). Gamla misstag upprepades och redan urvattnade kompromisser digitaliserades med ännu sämre resultat.

Ironiskt nog så var det först i samband med internets intåg som man formgav helt nya typsnitt med avstamp i den digitala teknikens förutsättningar utan att tumma på traditionella typografiska värderingar (Verdana och Georgia). Typsnitten skulle återges med gott resultat på den lågupplösta skärmen, samtidigt som de skulle uppfylla de stränga kraven hos högupplösta laserutskrifter.
 
När Apple lanserade Mac OS X hade man uppenbarligen stora typografiska ambitioner. De fonter som medföljde systemet utgjorde ett raffinerat tvärsnitt av vår typografiska historia och innehöll pärlor som Big Caslon, Zapfino, Neue Helvetica och Hoefler Text. Flera av typsnitten var fulla av opentypefunktioner men eftersom Apple valde ett eget fontformat (Datafork) blev de oåtkomliga i alla program utom Apples egna. Det var också osäkert hur fonterna skulle bete sig i en professionell produktionsmiljö.

Som designer har jag inte mycket till övers för Microsoft, men för en gångs skull måste jag erkänna att de gjort något bra – de har till och med överträffat Apple! Lite överraskande är det att Microsoft är det företag som helhjärtat axlar den typografiska manteln i vårt digitala tidevarv.

När Windows Vista lanseras är det med en teknik Microsoft utvecklat under många år, cleartype (mer om denna i CAP&Design #9, ute i november). Cleartype är en renderingsteknik för fonter på skärmen, som visserligen fanns med redan i Windows XP, men då var den ett tillval: i Vista är cleartype påslaget som standard.
Cleartype är tänkt att slutligen uppnå tryckkvalitetliknande återgivning av text på skärmar och därmed bana vägen för e-böcker och andra textintensiva applikationer.

För att till fullo dra nytta av cleartypetekniken har Microsoft designat en helt ny samling opentype­typsnitt (med truetypesmak) som medföljer Windows Vista och Office 2007:
The Cleartype Font Collection. Den består av sex västerländska typsnitt (med latinsk, kyrillisk och grekisk teckenuppsättning) och ett japanskt. Varje familj består av fyra fonter (med undantag för Cambria som också har en särskild matematikfont). Att Microsoft utvecklar tekniker för att få text att se bra ut i de egna programmen är inget nytt, men det som verkligen förvånar är att de nya typsnitten är till tänderna rustade med typografiska finesser – funktioner som till på köpet inte går att aktivera i Microsofts Office-program men som bara är ett musklick borta i Adobe Indesign och Illustrator.

En uttalad avsikt med projektet redan från början var att skapa
en syntes av den senaste tekniken och modern typsnittsdesign. Och det märks: alla de sex typsnitten är högkvalitativa typografiska arbetshästar som utnyttjar opentypetekniken till fullo – otvivelaktigt moderna i sina uttryck och plikttrogna förvaltare av den goda typografin.

När man ser vilka som designat typsnitten så förstår man varför resultatet inte kunde bli annat än det absolut bästa: John Hudson, Lucas de Groot, Jelle Bosma, Jeremy Tankard och Gary Munch. Tillsammans är de skyldiga till typsnitt såsom Bliss, Enigma, den abnorma Thesis-familjen, Taz, The Antiqua, Really, Forlane och Ergo. Varje typsnitt i The Cleartype Font Collection fyller en specifik funktion. Constantia är avsedd för brödtext i e-tidningar; Cambria ska användas i affärskorrespondens och vetenskapliga avhandlingar; Corbel ska vara särskilt tydligt på skärmen; Calibri är utmärkt för rubriker och faktatexter i magasin; Candara är ett mer informellt alternativ till reguljära sanseriffer och Consolas är ett monotypsnitt specialdesignat för programmeringsarbete. Av de sex typsnitten är det bara Candara som inte känns helt självklart i sin funktion. Problemet ligger delvis i hur man definierar begreppet »informell«. Candara är elakt uttryckt en kurvig variant av Corbel och Calibri.

Ett mer spännande val hade varit att komplettera de övriga fem med ett ännu mer särpräglat typsnitt. Varför inte en lekfull slabserif som Le Monde Courrier eller en sensuell sanserif som Cronos? Det hade rundat av en i övrigt imponerande samling som, köpta separat, skulle betinga ett pris på minst 8000 kronor. För de pengarna får du en komplett Windowsdator som du kan ge bort – efter att du flyttat över typsnitten till din Mac.