Möt mannen bakom årets bild

Vad är bakgrunden till fotografiet?
– Jag dokumenterade människor som återvände till vad som fanns kvar av deras hem. Det hade varit en ansträngande dag på grund av spänningen mellan medlemmar i Hizbollah, som kontrollerade den delen av staden, och massmedierna som vill dokumentera det som hände.

– Dagen innan hade jag sprungit på samma gator, som då var helt övergivna till följd av de ständiga israeliska bombningarna. Kontrasten mellan de två dagarna var förvånande samtidigt som de vittnade om det libanesiska folkets förmåga att återhämta sig. Det var när jag närmade mig en gata fylld med familjer i sönderslagna bilar som såg ut över förödelsen som jag skymtade personerna i cabrioleten i ögonvrån. Eftersom jag bara hade några sekunder på mig fanns inte tid för att ställa in fokus eller komponera motivet.

– Jag hade ingen aning om vad jag hade fångat innan jag kom hem till mitt hotellrum och tittade på bilden i datorn. Så fort jag hade tid att analysera bilden förstod jag hur unik den här scenen var. Vi tror ofta att vi vet hur kriget ser ut, men det är inte förrän vi möter bilder så oförmedlat som vi ser likheterna med vår egen vardag.

Varför tror du att just den här bilden valdes ut till World Press Photo of the Year 2006?
– Juryn i Amsterdam talade om bildens motsägelser och hur det är en bild som berättar en historia om krig, hur det är en bild som du fortsätter att titta på.

Hur togs bilden emot?
– Efter att World Press Photo utsåg den till årets bild har flera medier uttryckt åsikter om människorna i bilen. I en tidigare intervju slog jag fast att det inte är rätt att döma de här individerna. Så vitt jag vet har de förlorat sina hem eller anhöriga i kriget den sommaren, precis som många tusen libaneser hade gjort. Det spelar ingen roll om du kommer från New York eller området där jag tog bilden. Vi slogs alla av denna fullständiga slakt och förstörelse. Det viktiga är att det här är verklighet, det är inte arrangerat eller manipulerat på något sätt.

– Den här sortens ögonblick kan säga oss massor om kulturer, individer och möjligheten för människor att upprätthålla vardagen i krig. Vissa har försökt att ifrågasätta den verklighet som bilden hyllar och det stör mig enormt. I slutänden har jag ett starkt band till och djup respekt för det libanesiska folket. Den här bilden kunde inte ha tagits på någon annan plats i världen. Det är en bild som handlar om Beirut … underbara, sorgsna, surrealistiska Beirut.

Vad tycker du själv är mest intressant i bilden?
– Under de få sekunder det tog att fånga den slogs jag omedelbart av motivets unika färger, former och kontraster. För mig har den hela tiden varit en hyllning och meditation över tragedin, komplexiteten och skönheten hos det moderna Beirut och Libanon.

– När jag tränger djupare i bilden ser jag motsatsen mellan de två möjliga Mellanöstern som är närvarande i bilden. Du har en kosmopolitisk, urban uppsättning människor som kontrasteras mot en bakgrund av krig och våld. Vilken väg kommer det här landet och regionen välja?

Fanns det något som hände i det här ögonblicket, som vi inte ser i fotografiet?
– När jag tog bilden var det en hel del bilar parkerade på vägen. Alla gick omkring i ett töcken, lite som ett enda stort Ground Zero. Det var en väldigt känslosam stund – människor sökte efter sina nära och kära, de återvände till sina hus…

Var befinner du dig just nu?
– I Amsterdam på utdelningen av World Press Photo Awards. Sedan reser jag till Hamburg för att vara med vid öppningen av nästa WPP-utställning.

Vad arbetar du med just nu?
– Jag arbetar som redaktionell fotograf på Getty Images, så mitt arbete varierar från vecka till vecka. Genom det kan jag uppleva livet från alla dess sidor. Härom månaden, till exempel, fotograferade jag på en »Viennese Ball« i New York, vilket så klart är ett fullständig kontrast till det jag gör i Libanon.

– I framtiden hoppas jag på att kunna arbeta mer i Afrika. Det kan vara en svår kontinent att bevaka, men världen behöver bli mer uppmärksam på vad som händer där. Förhoppningsvis kom det här ge mig möjlighet att fortsätta utforska skeenden som ännu inte har hamnat på förstasidan eller registrerats I vård medvetande.